Nu var det dags att hitta farfars farfars torp, torp Enelund under Kyrkarp. Jag frågade runt bland hembygdsfolk och de trodde att torpet låg ovanför torp Prästås längs soldatvägen. Ja vägen kallades så då soldattorpen flyttades dit efter det lagaskiftet 1858/1859.

Kyrkarp
Torpet Enelund eller Lillehage
Efter flera timmar på många små och nästan oframkomliga traktorstigar så får jag ge upp att hitta farfars farfars torp, torp Enelund under Kyrkarp. Jag försöker att nå författaren till boken Torparen Örjan Hill på telefon men utan framgång, Men i boken finns det fantastiska bilder på raka stenmurar, odlingsröse, ladgårdsarund och brunnen. Värt att nämna att marken odlades redan på förhistorisk tid där torpet låg.
Enligt Örjan hade torpet flera namn. Det var Enelund, Lillehage och även Marka eller Markels. Torpet byggdes ca 1868 av min farfars farfar Johan Johansson. Enligt Örjan kallades Johan för Markel.

Familjen Johan och Gustava i torp Enelund 1877-1886. (Bilden kommer från http://www.arkivdigital.se)
Familjen Johan Johansson och Gustava Larsdotter
Johan föddes 1842-09-04 i Gisslarp, Hällstad och Gustava föddes 1834-06-05 i Tjurekullen soldattorp, Timmele. Örjan skriver i boken att de hade fyra barn men de hade fem barn. I torp Enelund bodde även Johans ogifta storasyster Anna-Maria (Anna-Maja) född 1833.
Johan och Gustava hade fem barn: Hilma född 1867-12-09, Anna Maria född, 1870-09-01, Karl född 1873-05-02, Klas Emil född 1876-09-11 och Gustav Adolf 1879-09-14. Anledningen till varför Örjan skriver att det hade fyra barn var att dottern Hilma dog 1869-11-14 i kikhosta endast 1 år och 9 månader gammal.
Redan 1864 var Johan dräng i Kyrkarp men 1868 blir han torpare i torp Enelund. Gustava dör i torpet 1898-04-23 av giktvärk. Johan står skriven i torpet vid sin död 1924-02-15 men dödsorten var Hällstad. Enligt Örjan bodde Johan hos en av sönerna i Hällstad vid sin död. Enligt kyrkoben och mina efterforskningar så står det att han ”vistas hos en dam i Djupedal”. Johans syster Anna-Maria avled 1921. Det kan vara efter det som Johan flyttade till Hällstad enligt Örjan.
Grannar berättar om Johan ”Markel”.
Både Erik Samuelsson och Ada Augustsson mindes sin granne:
Markel var alldeles sned av reumatism, berättade Erik, men han arbetade ändå många år på somrarna med att gräva kanaler i Skaraborg i samband med sjösänkningar. Trots värken i kroppen gick han till fots upp till Skaraborg, arbetade några veckor för 75 öre om dagen, vandrade hem, var hemma några dagar och gick sedan iväg igen. Ibland tog han med sig sina två pojkar Kalle och Gustav.
Man kan inte mer än att imponeras av sin farfars farfar Johan som gick med krökt rygg ända till Skaraborg för att gräva.
Vidare berättar Ada:
Så var det en gammal gubbe där nere, berättar Ada, där vi bar vattnet från och hansas syster. Ja, jag blir inta utan socker, sa han. Han hade visat den sockerpinnen han hade för så många, så sockret var riktigt grott utanför. Ja, jag tror närapå att han hade det sockret så länge han levde och visade folk, för han rörde det nog aldrig, Och då då gick de ju och synade om de hade mjöl hemma och om de hade gömt något. Han låg på en femkilospåse. Och en femkilospåse hade han grävt ner i vedskjulet vid vedhögen. Det var ju rasoneras. Vi fick ju inte mer mjöl och det var inte så väldigt med mjöl inte.
Vilka ögonvittnen! Helt ovärderligt. Torpet var pedantskött och väl stenröst, Stenmurarna är raka och den välvda källren var ett fint hantverk enligt boken. Tack Örjan fick ditt gedigna arbete med boken!
Drängen döms och emigrerar
Man kan läsa i kyrkboken att deras dräng döms 1871 till 4 månaders strattarbete för stöld och emigrerar till Norge 1877.
Funderingar
Man kan undra om min farfar Torsten Johansson som föddes 1913-09-09 i Klerhult, Ljushult fick träffa sin farfar Johan ”Markel” och om Torsten satt i hans knä och vad som sades dom emellan. Kanske satt Torsten i sin farfars knä som visade sin sockerpinne och berättade om hans strävan på torpet och grävandet i Skaraborg. Johan verkar ha varit en klurig och listig gubbe som gömde mjölet. Det var antagligen vid ransoneringen under 1a världskriget. Han verkar ju också ha haft mycket humor min farfars farfar.
Källa: Sid 314 i boken Torparen av Örjan Hill
Johan och Gustavas levnadsberättelse